torsdag 27 november 2014

26. Kolla! Här jobbar jag.

Jag vet inte om jag har berättat det, men den här månaden är jag och Camppu och besöker universitetet i Zürich, för forskning med ett gäng schweiziska kollegor och för att slippa undan lite vardagsstress. Så här ser campus ut från ovan.



Det förhållandevis platta huset just bakom och till höger om de tre likformiga ljusgråa husen, det är matematikhuset där vi sitter. Det blåa vattnet i bakgrunden är Zürichsjön, men mer relevant är det stora gröna till vänster i bild. Det är Zürichberg, och sträcker sig tvåhundrafemtio meter över campus, som alltså ligger en bra bit över centrum. Varje morgon ger jag mig ut på morgonstela ben och bestiger berget löpande. Nästa vår kommer jag kanske
äntligen ha den grundstyrka i backe som jag alltid har önskat mig, som ger stabilitet och explosivitet även på platten när det sen ska tävlas. Tills dess: jobba vidare.

onsdag 26 november 2014

25. 5 grejer jag alltid har i kylskåpet

Filmjölk, äppelmos, mjölk, ost, tomater.

Det här var ännu en sån där otroligt ointressant rubrik från novemberprojektet, men nu är det snart advent, då blir det roligare.

måndag 24 november 2014

24. Månadens klädesplagg är…

...i alla fall inte trekvartstights kombinerat med kompressionsstrumpor. Fler akuta modefrågor ställs hos Maraton-Petra.

17 November - 23 November

Må: Distans, 6km.

Ti: Distans, 6km.

On fm: Distans, 6km.
On em: Långa intervaller, 15km (9km tempo).

To: Distans, 11km.

Fr: Distans, 12km.
Fr em: Core.

Lö: Vila.

Sö: Vila.


Totalt: 56km + 1 alt.


Sammanfattning: 
Start me up / If you start me up I'll never stop / I've been running hot. 
- The Rolling Stones

23. Hepp! Dagens måltidstips!

Kokt torsk. Eller gös. Eller nån annan vit fisk. Man kokar upp vatten med massor av salt, och sedan drar man ner värmen och låter fisken simma omkring som en fisk i vatten ett par minuter och sedan tar man upp den. Ni vet hur man gör. Detta går fort, så spara det till sist.

Mos på pumpa (som försteks i olivolja och salt och peppar) och selleri och palsternacka (som kokas). Mosen ska vara sådär göttigt småklumpig, två-tre skvättar mjölk räcker, och mosa inte för länge, för då blir den klibbig.

Och så kronjuvelen, baconendiver. Man marinerar tärnat sidfläsk (en timme i kylskåpet räcker, men använd ett helt stycke fläsk, ingen färdigtärnad skit) i honung, balsamvinäger, kanel. Sedan steker man det, och samtidigt kokar man blad av endiver så deras personlighet mjuknar. Sedan stoppar man in fläsktärningarna i endivbladen och rullar ihop, och sedan är det klart.

Allt serveras tillsammans - en blandning av sött och salt. Något av en succé när far och mor och farmor var och hälsae på förra helgen.

Bild saknas för vi åt upp innan kameran kom fram.

lördag 22 november 2014

21. 5 saker jag blir irriterad på i vardagen

den första: När man inte kommer i säng i tid.

den andra: När man blir bajsnödig halvvägs igenom morgonjoggen.

den tredje: När medlöpare inte hälsar, eller ens möter blicken, när man passerar varandra, fastän det är klockan inte-många-människor-ute.

den fjärde: När man plötsligt upptäcker att man är illa koordinerad, med spända axlar och hängande röv, och inser hur mycket man skulle tjäna på att vara mer fokuserad även på distanspassen.

den femte: Löpare som beklagar sig över snö. Det är vackert, för fan. Tyst och ljust och snöbollskrig. Bejaka ditt barnjag. 

20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…

...att inte uppdatera bloggen, skulle jag kunna säga, men jag ska slå igen en annan vidöppen dörr i självinsiktens ansikte: Jag skulle låta bli koordinationsloppen efter distanspassen.

Jag tror inte jag har sprungit ett ordentligt avrundat distanspass med koordinationslopp på mer än ett år, och det märks. Det bästa sättet att bli bra på marathon är att kunna springa bekvämt i högt tempo, det bästa sättet att lära sig det är att springa långa intervaller i hög fart, det bästa sättet att orka med det är att förbättra löpekonomin i höga farter. Detta senaste har jag alldeles försummat helt senaste året av ren lathet, för att det är goare att komma in och sätta sig i soffan efter ett lätt distanspass, än att springa 5-10 välkoordinerade 50-100-metersdrag. Skärpning.

onsdag 19 november 2014

19. Kolla! Det här åt jag idag.

Köksmästare Mats Wallenius legendariskt generösa portioner av spagetti bolognese på Teknologföreningen. Alltid på en onsdag.


18. Ibland retar det mig att…

...jag inte höll mig i form i våras. Om jag hade gjort det hade jag säkert gått sönder alldeles mentalt, så det var nog bra att jag tog det lugnt och lät mig själv tänka på annat än löpning. Men när jag ser hur mycket jag tappade i form, och hur lång tid det tar att bygga upp den igen, retar det mig. Idag är jag fortfarande 5-10 sekunder per kilometer bakom Mikko, och då bröt han ändå revbenet för en dryg månad sedan. Förra hösten var jag lika långt före honom, och då var jag alls inte i mitt livs form. Det kan nog gå att komma tillbaka innan Göteborgsvarvet och Paavo Nurmi marathon, men det är knappt.

Dock: väldigt inspirerande när det går bra för klubbkompisar - Mikko och Ahti inspirerar hårt. Det kommer krävas jobb för att slå dem nästa vår.

tisdag 18 november 2014

10 November - 16 November

Må: Vila.

Ti: Vila.

On: Vila.

To: Distans, 6km.

Fr: Vila.

Lö: Vila.

Sö: Vila.


Totalt: 6km.


Sammanfattning: Vila. Säsongsvila, om du vill. Den här veckan blir det upptrapning, och sedan är jag igång igen.

17. Hepp! Dagens tv-tips!

Lost. Tidlöst.

16. Kolla! Så här ser min autograf ut. (Hang in there, Ragnar!)

Det här var ju en ovanligt tråkig rubrik, som det inte går att göra något kul på. Men det är ju en del av det där novemberprojektet som Lisa initierade och jag tog mig an. Detta är ju en löparblogg, med löpning som metafor för att forsätta, bita i, inte ge upp, och därför ska jag tammetusan skriva något även på de bloggrubriker som är trista (och även om det blir några dagar för sent.) Här är min autograf, roterad nittio grader medsols på grund av dator.




lördag 15 november 2014

15. 5 saker jag blir glad av i vardagen

den första: #rennonkova, avslappnat men hårt, alltså typ maratontempo, 10-15km. Det mentalt segaste passet för mig, men samtidigt det som känns överlägset skönast i benen.

den andra: Gott sällskap. Alldeles för många pass drar jag solo, men när man har någon att tjöta med på uppvärmning och nedjogg, och pressa mot på fartsträckorna, blir allt så mycket lättare.

den tredje: När benen någon enstaka gång känns bra redan från start på morgonjoggen.

den fjärde: Bastu. Jag lyckades övertyga min kvinna att köpa det hus vi nu bor i, genom att påpeka att det fanns en vedeldad bastu. Idag gör den mig nästan lika lycklig som den gör familjens finska element.

den femte. God mat, mycket mat, och mat i rätt tid.

14. Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…

...skidåkning. Jag tänkte först att det skulle vara det skrivna ordet, men det är ju faktiskt en hobby som jag redan har, och dessutom något jag mycket hellre skulle ha som yrke än som hobby. Jag älskar att skriva, men att komma hem efter en intellektuellt krävande arbetsdag och sätta mig och skriva på min generationsroman, det skulle mest kännas som ett tvång. Skidåkning däremot: det har all den råhet som jag älskar med löpning, men kompletterar med en sympatisk timmermansvresighet, och större utrymme för nörderi, i och med alla vallor och slipningar. Dessutom har tekniskt fulländad skidåkning en elegans som sällan ses i löpning: Daniel Richardsson i form är den ende svensk som kan konkurrera med Zlatan i idrottsutövande som också är konst för ögat.

Jag är i bästa fall en medioker skidåkare, men ser mycket fram emot att, för första vintern i livet, bo permanent bara några hundra meter ifrån ett skidspår. Dessutom med en balkong med gott om plats för vallabord. Det kommer bli många långpass som klaras av på skidor i vinter, och på köpet kommer jag att bygga bål och armar på ett mycket roligare och mer organiskt sätt än på ett gym.

Och snart börjar Vinterstudion. <3 André Pops.

torsdag 13 november 2014

13. Kolla! Här är en av mina favoritplatser.

Det är den tiden på året nu. Den där tiden när norrmännen och brackorna har lämnat öarna för den här gången. Och nog för att Bohuslän är fantastiskt på sommaren också, men jag kan inte förstå alla de som ger sig därifrån innan det blir som allra vackrast. Innan idyllerna börjar fajtas för sin överlevnad. För det vackra med skärgården är också det ogästvänliga, det karga, vresiga västerhavet. Stockholms lummiga innerskärgård har aldrig lockat mig, och framför allt inte på vintern.


Det märkvärdigt gråskarpa ljuset. Den bitande fuktiga luften. De små kustsamhällena som är organiska som städer, där husen ligger ihopkurade i sprickor i berget, och söker skydd av varandra. Folket med de stora varma hjärtana och de stora varma skäggen. Varje vinter som jag inte kan spendera i Bohuslän, är en vinter som jag undrar varför inte.


onsdag 12 november 2014

12. Hepp! Dagens filmtips!

Jag minns att jag såg Löparen, om Markus Torgeby, när den gick på TV 2002. Då var jag sjutton, och när man är sjutton får man lov att - bör man - romantisera antikonformism och eskapism bortom det rimligas gräns. Jag minns att jag tyckte att det var så fräckt, att bara släppa allt utom sin dedikation och sin person, leva enkelt i en kåta i en jämtlänsk skog eller i en hydda i Tanzania, och göra allt för att bli en så bra löpare som möjligt.

Jag kan fortfarande tycka att det är fräckt, men när jag såg om filmen för ett par år sedan så var det en annan sak som slog mig: att filmen inte alls handlade om det där. När jag ser den idag så ser jag bara en existentialistisk film, en film om att välja, och en film om den ångest och ensamhet som följer som konsekvens av val. Scenerna när Torgeby springer över kalfjället, "duschar" i en fjällbäck och spelar trumpet i en tjock stickad kofta i sin kåta är vansinnigt vackra, men ingenting är så bra som slutscenen. Där sitter han på en begsknalle och levererar en monolog om att vara sig själv trogen på sin lågmälda bohuslänska - en monolog som inleds predikande, men avslutas med ett kort, lakonsiskt "eller äh, jag vet inte".


Markus Torgeby kom aldrig under 30 minuter på milen, han fick aldrig springa i landslaget, men han var heller inte långt borta. Ganska många år var han bland de 10-15 bästa löparna i Sverige, och det ger filmen dess andra djup, den kittlande känslan av vad han ställde på spel med sitt excentriska liv, sin totala dedikation. Hade han blivit bättre om han hade tränat mer konventionellt? Hade han blivit sämre? Hade han gett upp? Hade han blivit lyckligare?

"äh, jag vet inte."

tisdag 11 november 2014

11. Månadens färg är givetvis…

...grå. Det är ju november, gudbevars. Och sjuttio minuters kö till bankkontoret i Alberga.

måndag 10 november 2014

10. Kolla! Här har jag ritat en hund.

Hade jag inte varit så sur i låren, så kanske jag hade sprungit en hund också, men det får vänta några dagar till. Ett lagom elva kilometers distanspass, med start och mål på hjässan där jag bor.


söndag 9 november 2014

3 November - 9 November

Må: Vila.

Ti: Distans, 6km.

On: Långa backar, 16km (5km tempo).

To: Distans, 6km.

Fr: Vila. 

Lö: Borås 6-timmars, 72682m, 6pl, 73km.

Sö: Vila.


Totalt: 101km (5km tempo).

9. 5 saker jag borde ta tag i

den första: Välja ut vilka av alla mina fjorton par träningsskor jag använder regelbundet alternativt vid särskilda tillfällen, och skänka övriga till välgörande ändamål. Den därför dedikerade skohyllan har nämligen bara plats för tolv.

den andra: Räfsa undan löven i trädgården innan snön kommer - skulderträning.

den tredje: Öva upp mitt löpsteget så att jag utnyttjar vaderna bättre. På ultratävlingen igår var vaderna nästan den ända kroppsdelen som inte krampade på slutet - det måste bero på ett illa disponerat löpsteg. Kanske ska jag börja avsluta distanspassen med korta drag igen, jag tror att det hjälpte förrförra vintern.

den fjärde: De där routrarna som ligger på köksbordet i väntan på att jag ska lista ut hur man kopplar in dem mellan bredbandet och TVn.

den femte: Sätta upp en lampa och lite affischer i crosstrainerhörnan, så man har något att titta på under mörka sega vintermorgnar.

8. Ibland blir jag avundsjuk på…

...alla de som inte behöver ta mediciner för att fungera i vardagen. Samtidigt är jag oerhört tacksam över hur jag fungerar idag, och hur jag inte fungerade för några år sedan.

Senast jag sprang ultra var våren 2012. Precis som igår så öppnade jag ganska optimistiskt, men fick en första liten schaktning efter 30km ungefär. I likhet med igår så kommer då de negativa tankarna. Inte de negativa tankarna "det här kommer aldrig att gå", för så pass rutinerad är jag ändå att jag inser att jag å ena sidan kan springa sex timmar, men att det å andra sidan inte kommer att gå tillfredsställande fort om man börjar schakta redan innan tre timmar har gått. Nej, de negativa tankarna var istället: " Vad är egentligen meningen med allt det här? Varför springer jag varv på varv på varv runt en sjö? Det gör ju ont." Det är inget konstigt att man får den typen av tankar - om man inte hade fått dem så hade man väl varit dum i huvudet. Det intressanta är hur man svarar på dem. 2012 svarade jag helt fel, och 2014 svarar jag helt rätt.

Jag bet ihop, jag försökte ha kul, jag fortsatte dricka ordentligt, kavlade upp ärmarna. Bytte tröja när den första blev blöt, och fortsatte springa. Det är inte kul när man måste gå ner i 6-minuterstempo, men det är ännu mindre kul att sitta ensam efteråt och gräma sig över att man inte gjorde sitt bästa. Igår skulle jag inte svika Evert, inte ge upp, inte så länge solen den glittrar på böljorna blå".

72,6 kilometer är ett ganska dåligt resultat, sju kilometer mindre än 2011, men jag väger å andra sidan sju kilo mer, och nästan ingenting av det är muskler. Det här kan nog bli bra om ett halvår, men då måste jag bita i.

Naturligtvis kan man säga att det där med att springa runt runt omkring en sjö i sex timmar fastän det gör ont, kanske inte i sig är ett tecken på mental hälsa. Det kanske är sant, men det är inte heller poängen. Ett tecken på mental hälsa är förmågan att tycka att någonting är viktigt, och att hålla fast vid känslan av att det viktigt även när det går emot. Det kan jag göra nu, och det kan jag bara tacka tabletterna för. För ingen har sin egen sanning, men alla har sin egen mening, och den är värd att hålla fast vid.

(och ja, det här blogginlägget kom tolv timmar för sent. lev med det.)

fredag 7 november 2014

7. Kolla! Så här ser jag ut idag.

Så här ser jag ut på höger underarm varje dag sedan nån gång tidigt förra våren. Den är lite skev, tatueringen, och kanske en liten smula för bred för mina långlöpararmar, men jag är löjligt stolt över designen. I första hand är det förstås en hyllning till den främste visdiktaren i min bok, han som gjort Himlajord och Sjösala vår och, just, Så länge skutan kan gå. I andra hand är det en flört med old-school-tatueringar och sjömanskultur. Ankaret är ju en symbol för hoppet, i treenighet med tron och kärleken; korset och hjärtat. Jag hade först en tanke att komplettera med ett hjärta i samma halvrealistiska stil, med visans andra textrad: Så länge hjärtat kan slå, men insåg att det skulle bli för mycket, för stort, för brötigt.

Men i tredje hand handlar den, just för mig, om löpning. Den handlar om att inte ge upp, aldrig, inte så länge skutan kan gå, inte så länge hjärtat kan slå. Och imorgon är det just det jag ska göra: inte ge upp. Inte på sex timmar.

Tatueringen fär för övrigt gjord av Sami Forsman, Borgå represent:
Hyllning courtesy of Basse.

torsdag 6 november 2014

6. Månadens djur är…

...de här sötnosarna.


Försök ignorera den fula bruna ramen* och ta in att de här små pojkarna kommer växa upp till fullvuxna Maine Coons, som på den här bilden, om några år.


Som tama lodjur. I januari ska vi få hem dem till oss, jag hoppas de ska trivas. Preliminärt kommer de att få heta Borgmästaren/Pormestari och Hemulen/Hemuli respektive. Och nej, ingen löpning på bloggen idag.


*Haha. Just kidding. Det är helt omöjligt. Hämtad från uppfödarens ännu fulare hemsida.

onsdag 5 november 2014

5. Hepp! Dagens boktips.


“To keep on going, you have to keep up the rhythm.”

Nej, det är inte Born to Run som är den viktigaste boken om löpning det senaste årtiondet. Där Born to Run är tomma ord som simmar omkring i en kombination av mysticism och självgodhet, är Haruki Murakamis What I talk about when I talk about running briljant. Hans fångar precis den livsfilosofi som jag också omfamnar - att ingen har sin egen sanning, men alla har sin egen mening - och precis som jag så ser han det enkla, monotona, uppbyggande, och kroppsliga i löpningen som ett sätt att manifestera detta. Och han fångar denna stoiska filosofi med språklig samurajprecision.

"Most runners run not because they want to live longer, but because they want to live life to the fullest. If you're going to while away the years, it's far better to live them with clear goals and fully alive then in a fog, and I believe running helps you to do that. Exerting yourself to the fullest within your individual limits: that's the essence of running, and a metaphor for life — and for me, for writing as whole. I believe many runners would agree."

tisdag 4 november 2014

4. Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.

En god vän till mig, som är både tysk och språknörd, har förklarat att man på tyska kan distingera mellan "ein paar" och "ein Paar", där alltså det första är en kvantor (som betyder ett litet antal, dock mer än ett) och det andra är ett substantiv (som betyder två som hör ihop). Skulle vi ha samma distinktion på svenska skulle det alltså heta "ett par dagar", "ett par kilo", men "ett äkta Par" och "ett Par byxor".

Rubriken "en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar" syftar naturligtvis på substantivet - ett skoPar, alltså. Men jag väljer medvetet att feltolka, och visa upp mina fötter i två olika skor, som jag båda gillar. Faktum är att jag gillar båda så mycket att jag inte kan bestämma mig för vilka jag ska springa i på lördag.

Saucony ProGrid Mirage 2 sitter som en vante på foten, och har de flesta av de fina egenskaperna jag gillade med tidigare Kinvara-modeller. Väldigt avslappnande att springa i. Möjligen lite mer uppbyggda och med lite mindre löpkänsla än...
Mizuno Wave Sayonara. Jag älskar Mizuno, och vill nästan springa i dessa gula skönheter av ren princip. De har fantastisk löpkänsla och är ändå tillräckligt dämpade att springa långt i. De har något högre häl-tå-dropp än Sauconys, vilket kan vara en fördel på ultra, eftersom det möjliggör att springa med hälisättning om det skulle behövas mot slutet. Däremot har de en ovana att trycka under fotens utsida innan de är ordentligt insprungna. Hittills har det gjort lite ont de första tre-fyra kilometrarna varje pass, därefter är det inget problem. Kanske ändå onödigt på tävling.

I-landsproblem.

måndag 3 november 2014

3. Ibland tänker jag att jag borde…

...tillåta mig själv att sitta inne och dra något gammalt över mig, som en snuttefilt, när det är sjugradigt och spöregn ute. Idag låter jag mig själv göra det, inte för att jag har trubbat av min hängivenhet att springa, utan för att det ändå är dags att lätta upp kroppen inför nästa helgs sextimmarslopp.

Två avsnitt Big Train, lite te, och så tidigt i säng.

söndag 2 november 2014

27 Oktober - 2 November

Må: Vila.

Ti fm: Distans, 6km.
Ti em: Distans, 9km.

On: Distans, 6km.

To: Vila.

Fr fm: Distans, 9km.
Fr em: Distans, 11km.

Lö: Halloween Run, 5km, 18:25, 5pl, 18km (5km tempo).

Sö: Vila.


Totalt: 59km (5km tempo).

2. Fem saker som jag har tänkt på idag

den första: Det var allt ett hejdundrande kalas igår.

den andra: Fast det där slattrejset kan ju omöjligt ha varit en bra idé. Sånt är aldrig en bra idé.

den tredje: Ah, blodapelsinjuice. Gudarnas nektar. De bakfulla gudarnas nektar, åtminstone.

den fjärde: Jag undrar var min kavaj blev av. Den i vars fickor jag hade busskort, kreditkort, passerkort och id-kort. Den var med till Molly Malone's, men inte hem. Och på Mollys har de den inte, jag har frågat.

den femte: Jävla tonårsfasoner.

lördag 1 november 2014

1. Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.


Klarblå himmel, en eller två plusgrader, familjär stämning, folk utklädda till olika sorters monster, och ett bra startfält (fyra landslagslöpare: Tuomo Salonen, Jarkko Järvenpää, Laura Markovaara och Nina Chydenius, tyvärr utspridda på två olika distanser). En riktigt bra dag för en mellansäsongstävling, och det var väl så man får ta det, en tävling utan prestationskrav. Jag sprang 5km på 18:25 (utan egen klocka), och det är ju ingen tid att vara nöjd med någonstans, men det kändes ändå ok som förberedelse för nästa helgs sextimmarsäventyr. Härmed är löparveckan avslutad, nu ska jag sätta mig i bastun och sedan iväg på Runner's Highs Halloweenfest. Det kan nog bli legendariskt. Fråga mig imorgon.