Bland de bästa sätten att starta morgonen: Klockan ringer kvart över sex. (ja, just den biten är kanske inte det allra bästa.) Jag ligger kvar i sängen och läser nyheterna på mobilen, och efter tjugo minuter stiger jag upp, drar på mig löparkläderna som jag lade fram redan igår kväll. Kontaktlinser och klocka skiter jag i, idén är att komma igång direkt, utan en massa krångel (och mitt styrka är bara -1,5).
Det är fortfarande nästan kolsvart ute, och de första hundra meterna är benen stumma som Harpo Marx, men det tar sig efter hand. Jag svänger in i Månsasparken, runt gravlunden och över gångbron in i Britas. Där ser jag för första gången den här dagen en annan levande själ, en cocker spaniel, och strax därefter en tant som hunden varit vänlig nog att ta med sig ut på promenad. Jag fortsätter runt elljusspåret, för även om det börjat gry så finns det ingen chans att se var man sätter fötterna om man springer på skogsstig. Det är dimma och ren, klar luft. Till och med när man efter ett tag springer med bara en trädridå mellan elljusspåret och Ring-ettan så känns luften frisk, och jag tror nog att man hör fåglar också, eller också är det bara som jag fantiserar. Där på Ring-ettan ser man den västergående filen snigla sig fram, och man drabbas av en ödmjukhet inför att ha ett arbete och en familjesituation som gör sju-halvåtta till en tid för morgonjogg, och inte för arbetspendling.
Det har ljusnat något, och när banan vänder söderut så ser man en spricka i molnen bakom dimman där ett oranget morgonljus tittar fram. Benen har också vaknat, och i den svaga utförslöpan kommer man upp i vad som känns som normalt distanstempo, fyra å tretti kanske, inte för att det spelar någon roll. Man svänger tillbaka in i Månsasparken och ut på gatan, där gatubelysningen just har släckts, och några grannar står och röker, hämtar tidningen, tar ut bilen ur garaget, kör till jobbet. Månsas har vaknat.
Några andra, enstaka människor har man mött i skogen, en joggare, några stavgångare, några hundägare, annars tyst. Och så då detta, att man bara går förbi varandra. Detta finska, på det allra sämsta sättet, att man inte tittar varandra i ögonen. Att man inte utbyter en nick, ett leende, ett godmorgon, en bekräftelse på att vi hör ihop, vi delar den här staden och den här morgonen. Denna tystnad och introvers (är det ett ord?) gjorde mig galen de första månaderna i Finland, nu för tiden gör den mig bara irriterad. Och det leder oss in på den andra halvan av det här inläggets titel:
- - - - - - - - -
Bakgrund för svenska läsare: Sannfinländarna är, mer eller mindre, den finska motsvarigheten till Sverigedemokraterna, fast ändå inte. De är mindre ideologiska och mer populistiska, och verkar ha som främsta politiska mål att allt ska vara som det var på femtiotalet (minus det svenska språkets ställning). I Sannfinländarna finns det en profil som heter
Jussi Halla-Aho. I ett parti av byfånar utmärker han sig som intellektuell (genom att vara docent i slaviska språk), och i ett parti av smygrasister utmärker han sig som tokrasist (genom att påstå att ficktjuveri är ett "genetiskt särdrag hos somalier" och att "negrer söder om Sahara kan bara leva i något som liknar västlig civilisation om lag och ordning upprätthålls av ett vitt våldsmonopol"). Han är, på alla sätt, en vidrig människa.
En gång, berättar han själv i sin blogg, var han ute och körde när bilradion bjöd på ett pratprogram där min förre tränare
Simo Wannas var gäst. Radioprogrammet handlade om löpartrenden och motionslöparkultur, och Simo sage precis det jag sade för två stycken sedan, att det vore trevligt om löpare i Finland hälsade på varandra oftare, som man brukar göra utomlands. Detta såg sig Halla-Aho föranledd att kommentera på facebook sålunda:
"Yle Puheessa nainen ja homolta kuulostava mies keskustelevat juuri
juoksemisesta. Suomessa, toisin kuin ulkomailla, juoksijat eivät moikkaa
toisiaan. Suomalaisten pitäisi opetella tämä, koska se toisi
juoksuharrastukseen 'yhteistä uutta henkisyyttä'."
Fritt översatt:
"På Yle Radio diskuterar en kvinna och en man som låter som en bög löpning. I Finland, till skillnad från utomlands, hälsar inte löpare på varandra. Finländare borde lära sig det, ty det skulle ge motionslöpningen en 'ny gemensam andlighet'."
Han säger det inte rakt ut, men nog får man intrycket av att han tycker att det är lite fjolligt att säga hej till sina medmänniskor? "Lite".
Nå, den där mannen som lät som en bög var alltså Simo, och han replikerade lakoniskt:
"Monitaitoinen tyyppi tää Halla-Aho" - "Mångbegåvad typ den här Halla-Aho". Därmed hade alltså kombatanterna valt sina vapen, taskspark respektive ironi. Med två så olika vapen är det svårt för domarna att göra en rättvis bedömning, man jag tänker i alla fall säga att första ronden slutade 1-1, båda behärskade sina vapen på ett tillfredsställande sätt, men ingen slog knockout. Domarna får avgöra matchen genom en analys av herrarnas meriter.
Den ene har representerat Finland i de olympiska spelen, i en gren som kräver oerhört mycket av de ärkefinska egenskaperna hårdhet, ödmjukhet och uthållighet. Den andre har representerat Finland i Europaparlamentet, för att hans kompisar i partiet tyckte att han nog skulle göra mindre skada där än i Helsingfors. Jag säger att Simo vinner på teknisk knockout.
- - - - - - - - -
Så jag tänker fortsätta titta mina medmorgonjoggare i ansiktet och grymta ett kort
"huomenta" - "godmorgon". Try it you'll like it.
