måndag 29 december 2014

22 December - 28 December


Må: Distans, 11km. 

Ti: Vila.

On: Vila.

To: Skidor, 21km.

Fr: Vila.

Lö fm: Skidor, 6km.
Lö em: Snöskottning.

Sö: Vila.


Totalt: 11km, 27km skidor, 1 alt.


Omstart 2015, som sagt.

söndag 28 december 2014

Istappar

Sälla känner man sig så hård som efter vinterns första istappar-i-skägget-pass, varje säsong.

lördag 27 december 2014

Vinter

Hos mina blivande svärföräldrar i Kokkola finns det, just tvärs över vägen, trehundra meter bort, ett underbart träflisspår, tio kilometer. Det är inte ett underlag man springer på varje dag, så det var med glädje jag packade ner mina more-mile-skor innan vi for till Österbotten för jul. Redan på tåget insåg jag att jag tänkt helt fel - när det är tjugo-trettio centimeter snö så är det förstås skidspår som gäller. Lyckligtvis hade svärfar ett par vallningsfria lagg och pjäxor som han gärna lånade ut. Olyckligtvis är han ungefär femton centimeter kortare än jag, vilket gjorde stavisättningen lite ansträngd. Men sjukt kul var det i alla fall, att glida omkring på platten där borta i Pampas.

Längdskidåkning är en sport jag verkligen älskar - Johan Olssons OS-femmil från i vintras hör fortfarande till de absolut bästa TV-sport-upplevelserna jag haft. Tyvärr suger min teknik rätt hårt, liksom min styrka i skuldror och bröst, så tävlingsåkning är inte aktuellt, men för distansträning 
spelar inte det så stor roll. Jag tänker att det viktigaste så här års är att få upp pulsen under en eller två timmar per dag, sedan spelar det inte så värst stor roll hur. Visst bör man hålla löparmusklerna aktiva, men man bör träna mage rygg och skuldror också, och om man stakar med frånskjut så får även lårmusklerna vara med och leka lite. Och det viktigaste är att ha kul. Inte jämt, inte varje pass, men lite då och då.

Jag tycker inget vidare om klassisk styrketräning. Löpspecifik styrka är ok, helst om man köra den i grupp. Gymmaskiner är nästan outhärdligt, lösa vikter något bättre, men om jag kan hitta alternativa sätt att träna allmänstyrka så tar jag varje chans. Då är det ju himla passande att ha en trädgård där gräset ska klippas (med en oändligt trög handgräsklippare) och snö skottas. Över jul föll det 15-20 centimeter i Helsingfors, och ska man skotta uppfarten till bilen och gångväg brevlåda - ytterdörr - bakdörr - vedtrave - busshållplats så blir det ett par kilo som ska hanteras i bra många repetitioner. Medan jag höll på där i mina egna tankar, insåg jag att 2011, när jag persade på både marathon och 6 timmars, var den senaste vintern som jag körde några större mängder längdskidor, och också den senaste vintern som jag skottade några ansenliga mängder snö. Jag tror det är ett gott tecken.

Nu ser jag fram emot en vinter där jag kan springa distanspass på snöstigar och frusna havsvikar, tempo på löpband och intervaller på inomhusbana. Långpass på söndagar på längdskidor, som jag ska ta mig tid att valla väl. Löpspecifik styrka på fredagkvällar med klubben under Caritas ledning, och snöskottning en eller två gånger i veckan. Det ska bli roligt nästan jämt. Inga priotävlingar innan Göteborgsvarvet i maj, och då ska jag vara något så satans snabb, stark och snygg. Ni ska få se.

måndag 22 december 2014

15 December - 21 December

...och så kom det en förkylning emellan, just när jag hade haft tid att träna riktigt bra, onsdag och framåt. Höh. Omstart tvåtusenfemton.

Må: Vila.

Ti: Distans, 12km.

On: Vila.

To: Vila.

Fr: Vila.

Lö: Vila.

Sö: Vila.


Totalt: 12km.

tisdag 16 december 2014

8 December - 14 December

Lite dött här på bloggen, kan man tycka. Man hade ju kunnat hoppas på att det berodde på att träningen tickade på precis som den skulle och det inte finns något att rapportera om, men istället är det så att jag har varit så upptagen att jag knappast haft tid att springa, än mindre skriva. Förra veckan var både min student och en av mina medförfattare på kortbesök i Zürich, samtidigt som jag hade en deadline för en annan artikel på fredagen, samtidigt som jag skulle hålla föredrag på två olika ämnen måndag-tisdag den här veckan, samtidigt som jag var inbjuden att turista i Basel med Camillas student och hans flickvän i helgen. Resultatet blev faktiskt tre dagar helvila lördag-måndag, vilket på kort sikt förstås är suboptimalt, men jag tror ändå att det är bättre än att stressa med risk för utbrändhet. Nå. Förra veckan var som följer.

Må: Vila.

Ti: Distans, 10km.

On: Intervaller 30x250m, 12km (8km tempo).

To fm: Distans, 12km.
To em: Distans, 12km.

Fr: Intervaller, 4x2000m, 17km (8km tempo).

Lö: Vila.

Sö: Vila.


Totalt: 63km (16km tempo). Nästa vecka blir det bättre.

söndag 7 december 2014

1 December - 7 December

Må: Vila.

Ti: Distans med drag, 10km (1km tempo).

On: Intervaller 8x1000m, 13km (8km tempo).

To: Distans, 8km.

Fr: Intervaller, 3x3000m, 16km (9km tempo).

Lö: Distans, 16km.

Sö: Distans, 21km.


Totalt: 84km (18km tempo). Många berg, sade Bull.

fredag 5 december 2014

30. Kom ihåg

Det går alltid att bli bättre. Det betyder inte att man inte kan vara nöjd.

29. Det var onekligen väldigt roligt när…

...jag äntligen fick betalt för den monumentala träningsvåren som var 2011. Nåt sånt vill jag gärna få uppleva igen, det är det jag tränar för.



28. Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa.

Efter den senaste veckans politiska händelser finns det ju massor av artiklar som är både allmänbildande och opinionsbildande, som jag verkligen skulle vilja rekommendera. Men jag tänker vara stoisk och konsekvent: detta ska vara en löparblogg, och då blir svaret detta. Ultralöpning har alltid fascinerat mig, inte när det blir en excercis i eccentrism, men när den blir riktig idrott med riktig löpning, helst i riktig terräng. I den branchen är Western States 100 miles ett av de riktigt stora loppen, och Tony Krupicka en av de riktigt stora ikonerna.

27. Ibland skulle jag vilja…

...vara bättre på att slutföra uppgifter jag tar mig för. Men jag har faktiskt en någorlunda ursäkt för att inte ha hunnit blogga i veckan. Jag var på konferens i Neuchâtel, och hade oändligt tight med tid att hinna förbereda mitt seminarium (som handlade om forskning jag gjorde för flera år sedan, och som jag inte hade helt färskt i minnet). Den tid som lev över, valde jag att ägna åt att springa i de vackra backarna och längs stranden av sjön, istället för att skriva om löpning. Den här veckan har jag förhoppningsvis mer fritid.

24 November - 30 November

Må: Vila.

Ti: Distans, 11km.

On fm: Distans, 9km.
On em: Intervaller 8x1000m, 14km (8km tempo).

To: Distans, 7km.

Fr: Intervaller, 3x3000m, 16km (9km tempo).

Lö: Distans, 8km.

Sö: Distans, 19km.


Totalt: 84km (17km tempo). Många berg har de i Schweiz.

torsdag 27 november 2014

26. Kolla! Här jobbar jag.

Jag vet inte om jag har berättat det, men den här månaden är jag och Camppu och besöker universitetet i Zürich, för forskning med ett gäng schweiziska kollegor och för att slippa undan lite vardagsstress. Så här ser campus ut från ovan.



Det förhållandevis platta huset just bakom och till höger om de tre likformiga ljusgråa husen, det är matematikhuset där vi sitter. Det blåa vattnet i bakgrunden är Zürichsjön, men mer relevant är det stora gröna till vänster i bild. Det är Zürichberg, och sträcker sig tvåhundrafemtio meter över campus, som alltså ligger en bra bit över centrum. Varje morgon ger jag mig ut på morgonstela ben och bestiger berget löpande. Nästa vår kommer jag kanske
äntligen ha den grundstyrka i backe som jag alltid har önskat mig, som ger stabilitet och explosivitet även på platten när det sen ska tävlas. Tills dess: jobba vidare.

onsdag 26 november 2014

25. 5 grejer jag alltid har i kylskåpet

Filmjölk, äppelmos, mjölk, ost, tomater.

Det här var ännu en sån där otroligt ointressant rubrik från novemberprojektet, men nu är det snart advent, då blir det roligare.

måndag 24 november 2014

24. Månadens klädesplagg är…

...i alla fall inte trekvartstights kombinerat med kompressionsstrumpor. Fler akuta modefrågor ställs hos Maraton-Petra.

17 November - 23 November

Må: Distans, 6km.

Ti: Distans, 6km.

On fm: Distans, 6km.
On em: Långa intervaller, 15km (9km tempo).

To: Distans, 11km.

Fr: Distans, 12km.
Fr em: Core.

Lö: Vila.

Sö: Vila.


Totalt: 56km + 1 alt.


Sammanfattning: 
Start me up / If you start me up I'll never stop / I've been running hot. 
- The Rolling Stones

23. Hepp! Dagens måltidstips!

Kokt torsk. Eller gös. Eller nån annan vit fisk. Man kokar upp vatten med massor av salt, och sedan drar man ner värmen och låter fisken simma omkring som en fisk i vatten ett par minuter och sedan tar man upp den. Ni vet hur man gör. Detta går fort, så spara det till sist.

Mos på pumpa (som försteks i olivolja och salt och peppar) och selleri och palsternacka (som kokas). Mosen ska vara sådär göttigt småklumpig, två-tre skvättar mjölk räcker, och mosa inte för länge, för då blir den klibbig.

Och så kronjuvelen, baconendiver. Man marinerar tärnat sidfläsk (en timme i kylskåpet räcker, men använd ett helt stycke fläsk, ingen färdigtärnad skit) i honung, balsamvinäger, kanel. Sedan steker man det, och samtidigt kokar man blad av endiver så deras personlighet mjuknar. Sedan stoppar man in fläsktärningarna i endivbladen och rullar ihop, och sedan är det klart.

Allt serveras tillsammans - en blandning av sött och salt. Något av en succé när far och mor och farmor var och hälsae på förra helgen.

Bild saknas för vi åt upp innan kameran kom fram.

lördag 22 november 2014

21. 5 saker jag blir irriterad på i vardagen

den första: När man inte kommer i säng i tid.

den andra: När man blir bajsnödig halvvägs igenom morgonjoggen.

den tredje: När medlöpare inte hälsar, eller ens möter blicken, när man passerar varandra, fastän det är klockan inte-många-människor-ute.

den fjärde: När man plötsligt upptäcker att man är illa koordinerad, med spända axlar och hängande röv, och inser hur mycket man skulle tjäna på att vara mer fokuserad även på distanspassen.

den femte: Löpare som beklagar sig över snö. Det är vackert, för fan. Tyst och ljust och snöbollskrig. Bejaka ditt barnjag. 

20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…

...att inte uppdatera bloggen, skulle jag kunna säga, men jag ska slå igen en annan vidöppen dörr i självinsiktens ansikte: Jag skulle låta bli koordinationsloppen efter distanspassen.

Jag tror inte jag har sprungit ett ordentligt avrundat distanspass med koordinationslopp på mer än ett år, och det märks. Det bästa sättet att bli bra på marathon är att kunna springa bekvämt i högt tempo, det bästa sättet att lära sig det är att springa långa intervaller i hög fart, det bästa sättet att orka med det är att förbättra löpekonomin i höga farter. Detta senaste har jag alldeles försummat helt senaste året av ren lathet, för att det är goare att komma in och sätta sig i soffan efter ett lätt distanspass, än att springa 5-10 välkoordinerade 50-100-metersdrag. Skärpning.

onsdag 19 november 2014

19. Kolla! Det här åt jag idag.

Köksmästare Mats Wallenius legendariskt generösa portioner av spagetti bolognese på Teknologföreningen. Alltid på en onsdag.


18. Ibland retar det mig att…

...jag inte höll mig i form i våras. Om jag hade gjort det hade jag säkert gått sönder alldeles mentalt, så det var nog bra att jag tog det lugnt och lät mig själv tänka på annat än löpning. Men när jag ser hur mycket jag tappade i form, och hur lång tid det tar att bygga upp den igen, retar det mig. Idag är jag fortfarande 5-10 sekunder per kilometer bakom Mikko, och då bröt han ändå revbenet för en dryg månad sedan. Förra hösten var jag lika långt före honom, och då var jag alls inte i mitt livs form. Det kan nog gå att komma tillbaka innan Göteborgsvarvet och Paavo Nurmi marathon, men det är knappt.

Dock: väldigt inspirerande när det går bra för klubbkompisar - Mikko och Ahti inspirerar hårt. Det kommer krävas jobb för att slå dem nästa vår.

tisdag 18 november 2014

10 November - 16 November

Må: Vila.

Ti: Vila.

On: Vila.

To: Distans, 6km.

Fr: Vila.

Lö: Vila.

Sö: Vila.


Totalt: 6km.


Sammanfattning: Vila. Säsongsvila, om du vill. Den här veckan blir det upptrapning, och sedan är jag igång igen.

17. Hepp! Dagens tv-tips!

Lost. Tidlöst.

16. Kolla! Så här ser min autograf ut. (Hang in there, Ragnar!)

Det här var ju en ovanligt tråkig rubrik, som det inte går att göra något kul på. Men det är ju en del av det där novemberprojektet som Lisa initierade och jag tog mig an. Detta är ju en löparblogg, med löpning som metafor för att forsätta, bita i, inte ge upp, och därför ska jag tammetusan skriva något även på de bloggrubriker som är trista (och även om det blir några dagar för sent.) Här är min autograf, roterad nittio grader medsols på grund av dator.




lördag 15 november 2014

15. 5 saker jag blir glad av i vardagen

den första: #rennonkova, avslappnat men hårt, alltså typ maratontempo, 10-15km. Det mentalt segaste passet för mig, men samtidigt det som känns överlägset skönast i benen.

den andra: Gott sällskap. Alldeles för många pass drar jag solo, men när man har någon att tjöta med på uppvärmning och nedjogg, och pressa mot på fartsträckorna, blir allt så mycket lättare.

den tredje: När benen någon enstaka gång känns bra redan från start på morgonjoggen.

den fjärde: Bastu. Jag lyckades övertyga min kvinna att köpa det hus vi nu bor i, genom att påpeka att det fanns en vedeldad bastu. Idag gör den mig nästan lika lycklig som den gör familjens finska element.

den femte. God mat, mycket mat, och mat i rätt tid.

14. Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…

...skidåkning. Jag tänkte först att det skulle vara det skrivna ordet, men det är ju faktiskt en hobby som jag redan har, och dessutom något jag mycket hellre skulle ha som yrke än som hobby. Jag älskar att skriva, men att komma hem efter en intellektuellt krävande arbetsdag och sätta mig och skriva på min generationsroman, det skulle mest kännas som ett tvång. Skidåkning däremot: det har all den råhet som jag älskar med löpning, men kompletterar med en sympatisk timmermansvresighet, och större utrymme för nörderi, i och med alla vallor och slipningar. Dessutom har tekniskt fulländad skidåkning en elegans som sällan ses i löpning: Daniel Richardsson i form är den ende svensk som kan konkurrera med Zlatan i idrottsutövande som också är konst för ögat.

Jag är i bästa fall en medioker skidåkare, men ser mycket fram emot att, för första vintern i livet, bo permanent bara några hundra meter ifrån ett skidspår. Dessutom med en balkong med gott om plats för vallabord. Det kommer bli många långpass som klaras av på skidor i vinter, och på köpet kommer jag att bygga bål och armar på ett mycket roligare och mer organiskt sätt än på ett gym.

Och snart börjar Vinterstudion. <3 André Pops.

torsdag 13 november 2014

13. Kolla! Här är en av mina favoritplatser.

Det är den tiden på året nu. Den där tiden när norrmännen och brackorna har lämnat öarna för den här gången. Och nog för att Bohuslän är fantastiskt på sommaren också, men jag kan inte förstå alla de som ger sig därifrån innan det blir som allra vackrast. Innan idyllerna börjar fajtas för sin överlevnad. För det vackra med skärgården är också det ogästvänliga, det karga, vresiga västerhavet. Stockholms lummiga innerskärgård har aldrig lockat mig, och framför allt inte på vintern.


Det märkvärdigt gråskarpa ljuset. Den bitande fuktiga luften. De små kustsamhällena som är organiska som städer, där husen ligger ihopkurade i sprickor i berget, och söker skydd av varandra. Folket med de stora varma hjärtana och de stora varma skäggen. Varje vinter som jag inte kan spendera i Bohuslän, är en vinter som jag undrar varför inte.


onsdag 12 november 2014

12. Hepp! Dagens filmtips!

Jag minns att jag såg Löparen, om Markus Torgeby, när den gick på TV 2002. Då var jag sjutton, och när man är sjutton får man lov att - bör man - romantisera antikonformism och eskapism bortom det rimligas gräns. Jag minns att jag tyckte att det var så fräckt, att bara släppa allt utom sin dedikation och sin person, leva enkelt i en kåta i en jämtlänsk skog eller i en hydda i Tanzania, och göra allt för att bli en så bra löpare som möjligt.

Jag kan fortfarande tycka att det är fräckt, men när jag såg om filmen för ett par år sedan så var det en annan sak som slog mig: att filmen inte alls handlade om det där. När jag ser den idag så ser jag bara en existentialistisk film, en film om att välja, och en film om den ångest och ensamhet som följer som konsekvens av val. Scenerna när Torgeby springer över kalfjället, "duschar" i en fjällbäck och spelar trumpet i en tjock stickad kofta i sin kåta är vansinnigt vackra, men ingenting är så bra som slutscenen. Där sitter han på en begsknalle och levererar en monolog om att vara sig själv trogen på sin lågmälda bohuslänska - en monolog som inleds predikande, men avslutas med ett kort, lakonsiskt "eller äh, jag vet inte".


Markus Torgeby kom aldrig under 30 minuter på milen, han fick aldrig springa i landslaget, men han var heller inte långt borta. Ganska många år var han bland de 10-15 bästa löparna i Sverige, och det ger filmen dess andra djup, den kittlande känslan av vad han ställde på spel med sitt excentriska liv, sin totala dedikation. Hade han blivit bättre om han hade tränat mer konventionellt? Hade han blivit sämre? Hade han gett upp? Hade han blivit lyckligare?

"äh, jag vet inte."

tisdag 11 november 2014

11. Månadens färg är givetvis…

...grå. Det är ju november, gudbevars. Och sjuttio minuters kö till bankkontoret i Alberga.

måndag 10 november 2014

10. Kolla! Här har jag ritat en hund.

Hade jag inte varit så sur i låren, så kanske jag hade sprungit en hund också, men det får vänta några dagar till. Ett lagom elva kilometers distanspass, med start och mål på hjässan där jag bor.


söndag 9 november 2014

3 November - 9 November

Må: Vila.

Ti: Distans, 6km.

On: Långa backar, 16km (5km tempo).

To: Distans, 6km.

Fr: Vila. 

Lö: Borås 6-timmars, 72682m, 6pl, 73km.

Sö: Vila.


Totalt: 101km (5km tempo).

9. 5 saker jag borde ta tag i

den första: Välja ut vilka av alla mina fjorton par träningsskor jag använder regelbundet alternativt vid särskilda tillfällen, och skänka övriga till välgörande ändamål. Den därför dedikerade skohyllan har nämligen bara plats för tolv.

den andra: Räfsa undan löven i trädgården innan snön kommer - skulderträning.

den tredje: Öva upp mitt löpsteget så att jag utnyttjar vaderna bättre. På ultratävlingen igår var vaderna nästan den ända kroppsdelen som inte krampade på slutet - det måste bero på ett illa disponerat löpsteg. Kanske ska jag börja avsluta distanspassen med korta drag igen, jag tror att det hjälpte förrförra vintern.

den fjärde: De där routrarna som ligger på köksbordet i väntan på att jag ska lista ut hur man kopplar in dem mellan bredbandet och TVn.

den femte: Sätta upp en lampa och lite affischer i crosstrainerhörnan, så man har något att titta på under mörka sega vintermorgnar.

8. Ibland blir jag avundsjuk på…

...alla de som inte behöver ta mediciner för att fungera i vardagen. Samtidigt är jag oerhört tacksam över hur jag fungerar idag, och hur jag inte fungerade för några år sedan.

Senast jag sprang ultra var våren 2012. Precis som igår så öppnade jag ganska optimistiskt, men fick en första liten schaktning efter 30km ungefär. I likhet med igår så kommer då de negativa tankarna. Inte de negativa tankarna "det här kommer aldrig att gå", för så pass rutinerad är jag ändå att jag inser att jag å ena sidan kan springa sex timmar, men att det å andra sidan inte kommer att gå tillfredsställande fort om man börjar schakta redan innan tre timmar har gått. Nej, de negativa tankarna var istället: " Vad är egentligen meningen med allt det här? Varför springer jag varv på varv på varv runt en sjö? Det gör ju ont." Det är inget konstigt att man får den typen av tankar - om man inte hade fått dem så hade man väl varit dum i huvudet. Det intressanta är hur man svarar på dem. 2012 svarade jag helt fel, och 2014 svarar jag helt rätt.

Jag bet ihop, jag försökte ha kul, jag fortsatte dricka ordentligt, kavlade upp ärmarna. Bytte tröja när den första blev blöt, och fortsatte springa. Det är inte kul när man måste gå ner i 6-minuterstempo, men det är ännu mindre kul att sitta ensam efteråt och gräma sig över att man inte gjorde sitt bästa. Igår skulle jag inte svika Evert, inte ge upp, inte så länge solen den glittrar på böljorna blå".

72,6 kilometer är ett ganska dåligt resultat, sju kilometer mindre än 2011, men jag väger å andra sidan sju kilo mer, och nästan ingenting av det är muskler. Det här kan nog bli bra om ett halvår, men då måste jag bita i.

Naturligtvis kan man säga att det där med att springa runt runt omkring en sjö i sex timmar fastän det gör ont, kanske inte i sig är ett tecken på mental hälsa. Det kanske är sant, men det är inte heller poängen. Ett tecken på mental hälsa är förmågan att tycka att någonting är viktigt, och att hålla fast vid känslan av att det viktigt även när det går emot. Det kan jag göra nu, och det kan jag bara tacka tabletterna för. För ingen har sin egen sanning, men alla har sin egen mening, och den är värd att hålla fast vid.

(och ja, det här blogginlägget kom tolv timmar för sent. lev med det.)

fredag 7 november 2014

7. Kolla! Så här ser jag ut idag.

Så här ser jag ut på höger underarm varje dag sedan nån gång tidigt förra våren. Den är lite skev, tatueringen, och kanske en liten smula för bred för mina långlöpararmar, men jag är löjligt stolt över designen. I första hand är det förstås en hyllning till den främste visdiktaren i min bok, han som gjort Himlajord och Sjösala vår och, just, Så länge skutan kan gå. I andra hand är det en flört med old-school-tatueringar och sjömanskultur. Ankaret är ju en symbol för hoppet, i treenighet med tron och kärleken; korset och hjärtat. Jag hade först en tanke att komplettera med ett hjärta i samma halvrealistiska stil, med visans andra textrad: Så länge hjärtat kan slå, men insåg att det skulle bli för mycket, för stort, för brötigt.

Men i tredje hand handlar den, just för mig, om löpning. Den handlar om att inte ge upp, aldrig, inte så länge skutan kan gå, inte så länge hjärtat kan slå. Och imorgon är det just det jag ska göra: inte ge upp. Inte på sex timmar.

Tatueringen fär för övrigt gjord av Sami Forsman, Borgå represent:
Hyllning courtesy of Basse.

torsdag 6 november 2014

6. Månadens djur är…

...de här sötnosarna.


Försök ignorera den fula bruna ramen* och ta in att de här små pojkarna kommer växa upp till fullvuxna Maine Coons, som på den här bilden, om några år.


Som tama lodjur. I januari ska vi få hem dem till oss, jag hoppas de ska trivas. Preliminärt kommer de att få heta Borgmästaren/Pormestari och Hemulen/Hemuli respektive. Och nej, ingen löpning på bloggen idag.


*Haha. Just kidding. Det är helt omöjligt. Hämtad från uppfödarens ännu fulare hemsida.

onsdag 5 november 2014

5. Hepp! Dagens boktips.


“To keep on going, you have to keep up the rhythm.”

Nej, det är inte Born to Run som är den viktigaste boken om löpning det senaste årtiondet. Där Born to Run är tomma ord som simmar omkring i en kombination av mysticism och självgodhet, är Haruki Murakamis What I talk about when I talk about running briljant. Hans fångar precis den livsfilosofi som jag också omfamnar - att ingen har sin egen sanning, men alla har sin egen mening - och precis som jag så ser han det enkla, monotona, uppbyggande, och kroppsliga i löpningen som ett sätt att manifestera detta. Och han fångar denna stoiska filosofi med språklig samurajprecision.

"Most runners run not because they want to live longer, but because they want to live life to the fullest. If you're going to while away the years, it's far better to live them with clear goals and fully alive then in a fog, and I believe running helps you to do that. Exerting yourself to the fullest within your individual limits: that's the essence of running, and a metaphor for life — and for me, for writing as whole. I believe many runners would agree."

tisdag 4 november 2014

4. Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.

En god vän till mig, som är både tysk och språknörd, har förklarat att man på tyska kan distingera mellan "ein paar" och "ein Paar", där alltså det första är en kvantor (som betyder ett litet antal, dock mer än ett) och det andra är ett substantiv (som betyder två som hör ihop). Skulle vi ha samma distinktion på svenska skulle det alltså heta "ett par dagar", "ett par kilo", men "ett äkta Par" och "ett Par byxor".

Rubriken "en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar" syftar naturligtvis på substantivet - ett skoPar, alltså. Men jag väljer medvetet att feltolka, och visa upp mina fötter i två olika skor, som jag båda gillar. Faktum är att jag gillar båda så mycket att jag inte kan bestämma mig för vilka jag ska springa i på lördag.

Saucony ProGrid Mirage 2 sitter som en vante på foten, och har de flesta av de fina egenskaperna jag gillade med tidigare Kinvara-modeller. Väldigt avslappnande att springa i. Möjligen lite mer uppbyggda och med lite mindre löpkänsla än...
Mizuno Wave Sayonara. Jag älskar Mizuno, och vill nästan springa i dessa gula skönheter av ren princip. De har fantastisk löpkänsla och är ändå tillräckligt dämpade att springa långt i. De har något högre häl-tå-dropp än Sauconys, vilket kan vara en fördel på ultra, eftersom det möjliggör att springa med hälisättning om det skulle behövas mot slutet. Däremot har de en ovana att trycka under fotens utsida innan de är ordentligt insprungna. Hittills har det gjort lite ont de första tre-fyra kilometrarna varje pass, därefter är det inget problem. Kanske ändå onödigt på tävling.

I-landsproblem.

måndag 3 november 2014

3. Ibland tänker jag att jag borde…

...tillåta mig själv att sitta inne och dra något gammalt över mig, som en snuttefilt, när det är sjugradigt och spöregn ute. Idag låter jag mig själv göra det, inte för att jag har trubbat av min hängivenhet att springa, utan för att det ändå är dags att lätta upp kroppen inför nästa helgs sextimmarslopp.

Två avsnitt Big Train, lite te, och så tidigt i säng.

söndag 2 november 2014

27 Oktober - 2 November

Må: Vila.

Ti fm: Distans, 6km.
Ti em: Distans, 9km.

On: Distans, 6km.

To: Vila.

Fr fm: Distans, 9km.
Fr em: Distans, 11km.

Lö: Halloween Run, 5km, 18:25, 5pl, 18km (5km tempo).

Sö: Vila.


Totalt: 59km (5km tempo).

2. Fem saker som jag har tänkt på idag

den första: Det var allt ett hejdundrande kalas igår.

den andra: Fast det där slattrejset kan ju omöjligt ha varit en bra idé. Sånt är aldrig en bra idé.

den tredje: Ah, blodapelsinjuice. Gudarnas nektar. De bakfulla gudarnas nektar, åtminstone.

den fjärde: Jag undrar var min kavaj blev av. Den i vars fickor jag hade busskort, kreditkort, passerkort och id-kort. Den var med till Molly Malone's, men inte hem. Och på Mollys har de den inte, jag har frågat.

den femte: Jävla tonårsfasoner.

lördag 1 november 2014

1. Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.


Klarblå himmel, en eller två plusgrader, familjär stämning, folk utklädda till olika sorters monster, och ett bra startfält (fyra landslagslöpare: Tuomo Salonen, Jarkko Järvenpää, Laura Markovaara och Nina Chydenius, tyvärr utspridda på två olika distanser). En riktigt bra dag för en mellansäsongstävling, och det var väl så man får ta det, en tävling utan prestationskrav. Jag sprang 5km på 18:25 (utan egen klocka), och det är ju ingen tid att vara nöjd med någonstans, men det kändes ändå ok som förberedelse för nästa helgs sextimmarsäventyr. Härmed är löparveckan avslutad, nu ska jag sätta mig i bastun och sedan iväg på Runner's Highs Halloweenfest. Det kan nog bli legendariskt. Fråga mig imorgon.

fredag 31 oktober 2014

Bloggprojekt november

November är mörkrets månad, innan juleljus, innan snövita morgnar. Somliga odlar mustasch för att hålla november stången, jag kör en klassisk bloggkalender, en sådan som vardagsbloggarna körde 2007, när de hade kört slut på idéer och uppslag. Just den här har Onekligen-Lisa satt ihop, och mitt motiv att följa den är att jag är nyfiken på hur den går att adaptera till ett löparbloggformat. Det är ju det jag vill att den här bloggen ska vara: vardags- och livsstilsblogg förklädd till löparblogg, med vissa litterära pretentioner. (Jag drivs ju av en brinnande, bultande kärlek till det svenska språket, som tyvärr inte är helt önsesidig.)

Här är programmet:
1. Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.
2. 5 saker jag tänkt på idag.
3. Ibland tänker jag att jag borde…
4. Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.
5. Hepp! Dagens boktips!
6. Månadens djur är…
7. Kolla! Så här ser jag ut idag.
8. Ibland blir jag avundsjuk på…
9. 5 saker jag borde ta tag i.
10. Kolla! Här har jag ritat en hund.
11. Månadens färg är…
12. Hepp! Dagens filmtips!
13. Kolla! Här är en av mina favoritplatser.
14. Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…
15. 5 saker jag blir glad av i vardagen.
16. Kolla! Så här ser min autograf ut.
17. Hepp! Dagens tv-tips!
18. Ibland retar det mig att…
19. Kolla! Det här åt jag idag.
20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…
21. 5 saker jag blir irriterad på i vardagen.
22. Kolla! Här bor jag.
23. Hepp! Dagens måltidstips!
24. Månadens klädesplagg är…
25. 5 grejer jag alltid har i kylskåpet.
26. Kolla! Här jobbar jag.
27. Ibland skulle jag vilja…
28. Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa.
29. Det var väldigt roligt när…
30. Kom ihåg

In other news, imorgon är det femkilometersrejs i Tali, och på kvällen Runner's Highs haloweenfest/fylleslag. Sedan är det bara sju dagar kvar till utladdningen i Borås.

onsdag 29 oktober 2014

Monsterlångpass

Så här gick det alltså till. För tre år sedan, när jag genomförde mitt enda lyckade sextimmarslopp, så hade jag egentligen ingen dedikerad formtoppning, och det tänker jag inte ha nu heller. Däremot körde jag två veckor innan loppet, mest på skoj, "Vasaloppsspinning" på Fysiken. Det var fyra timmar väldigt lugn spinning, stabilt energiintag, med jämn arbetspuls. Det - förutom en riktigt bra grundkondition - är den enda egentliga förklaringen jag har till varför det gick så bra i det där loppet, 79,6km för att vara mer exakt.

Så nu när inte så mycket mer kan göras åt grundkonditionen, och med två veckor kvar, valde jag att lägga det ena av mina back-to-back-långpass förra helgen till något liknande. Att sitta fyra timmar på en spinningcykel utan ledare och utan skidåkning på tvn låter sig inte göras, så jag delade upp passet i lite mindre beståndsdelar. Först 20km nästan som ett vanligt långpass, sedan in på Unisport, snabbt ombyte och inköp av energidryck och powerbars. Upp på en spinningcykel, igång med programmet "rolling hills" (för lite variation får man unna sig, och vem orkar manuellt reglera motståndet varannan minut?). När cyklingen var klar var låren lite sura, då passade det bra att sätta sig på roddmaskinen och låta ryggen, bröstet och vaderna jobba ett tag (och så hjärta och lungor, förstås). Efter en timme på gymmet ombyte igen, jogg hem genom stan, in genom dörren, strippa ner till kalsongerna, blanda en flaska saft, ner i källaren och in i mitt mancave där jag har gömt min crosstrainer. På med lite punkrock på stereon, och så är man redo för den sista tömningen. Inte en total tömning förstås, för jag skulle ju springa långt redan på söndagen igen, men nära nog.

Sammantaget är jag väldigt nöjd med passet. Eftersom jag inte använder pulsmätare kan jag inte säga säkert hur arbetsvolymen mäter sig mot rena löppass, men det blev bra mycket längre (3h 40min totalt) än vad jag någonsin kör på vanliga långpass, hela tiden någorlunda ansträngande, många muskelgrupper, och väldigt mycket skonsammare mot benen än motsvarande pass ren löpning. Det finns förstås en baksida med det där också, självklart ger rena löppass mer löparspecifik muskelsammansättning, men just nu var det arbetsvolymen och den mentala styrkan att känna sig trygg med fyra timmars lågintensivt arbete som var poängen.

Söndagspasset gick också över förväntan, och nu gäller det bara att se om tolv dagar är tillräcklig återhämtning för en formtopp nästa helg. Både igår och idag har jag känt mig märkvärdigt svag, inte trött, men totalt utan muskeltonus, och de korta distanspassen har gått mycket mycket långsammare än tidigare i höst (5:20-fart, om ni undrar). Jag ska inte säga att jag är orolig, men jag tycker att det är intressant vad som händer med kroppen när man tränar ust på grnsen till vad man tål.

Oroa er inte, den där gränsen ska jag lägga mig tryggt under de närmaste månaderna, 100-kilometersveckorna får vänta till 2015. Allt har sin tid. Nu ska vi bara ladda, först för Haloweenfesten på lördag, och sedan för galenskapen i Borås nästa helg. Skoj blir det.

söndag 26 oktober 2014

20 Oktober - 26 Oktober

Må: Vila.

Ti fm: Distans, 6km.
Ti em: Distans, 9km.

On fm: Distans, 11km.
On em: Långa intervaller, 15km (9km tempo).

To: Distans, 10km.

Fr: Core.

Lö: Distans, 20km + Spinning/Roddmaskin + Distans, 6km + Crosstrainer.

Sö: Distans, 25km.


Totalt: 102km (9km distans) + 3 alt.


En mer utförlig rapport, särskilt om lördagens monsterpass, kommer när jag inte är så trött att jag somnar på tangentbordet. Det viktigaste att veta om den här veckan var att jag planerade att pressa in precis så mycket volym som min kropp för tillfället tål, och att det blev så det blev, i stort sätt. Nu blir det två lätta veckor (förutom den där dagen när jag ska springa 70-80km i ett svep), och när jag återhämtat mig från den chocken så blir det mer fartträning igen.

I övrigt: jag var på Helsingfors bokmässa och fick en autograf och ett handslag av ankritarlegenden Don Rosa idag. Godnatt.

söndag 19 oktober 2014

13 Oktober - 19 Oktober

Må: Vila

Ti fm: Distans, 7km.
Ti em: Kettleball + Flow yoga.

On: Långa backar: 14km (6km tempo).

To fm: Crosstrainer.
To em: Distans, 10km.

Fr: Mage rygg armar.

Lö: Distans, 35km.

Sö: Distans, 25km.


Totalt: 91km (6km tempo) + 4 alt.


Herrrrrrrrrregud!
/Björn Ranelid

Det svåra tjugofemte inlägget / Den svåra tjugofemte kilometern

Lite prestationsångest får man allt när man ska skriva första inlägget efter att besöksantalet plötsligt multiplicerades med tio, bara för att man dissade en tokrasist och smetade på med lite naturromantik. Jo man tackar, ibland är det enkelt.

Har ett par idéer på vad jag vill skriva av liknande litterär tyngd, ett inlägg om att orka när man mår dåligt, något om vikten av att lura sig själv att det man håller på med är viktigt, något om min diagnos och medicinering, något om tatueringar. Men ikväll kommer inte orden lätt, så jag rapporterar bara om helgens pass.

Igår: 35 kilometer väldigt stillsamt, ett positivt besked att om jag bara tar det tillräckligt lugnt så orkar jag hur långt som helst (nåja), och att mina tilltänkta rejsskor i Borås håller för långa sträckor på asfalt. I övrigt inget märkvärdigt.

Idag: 25 kilometer i lite högre tempo. I pissregn och kuling gav jag mig ut och benen trummade på precis som jag ville. Egentligen hade jag planerat att springa med ett gäng från ett webforum som skulle köra från Alberga klockan elva, men jag tog fel buss, eller rättare sagt, visste inte var jag skulle stiga av givet den buss jag tog, så jag kom sent och fick köra själv. Efter en dryg timme kom jag ikapp Anna-Karin och what's-her-name (förlåt, om du läser får du gärna påminna mig) från Running Finland, och joggade med dem i 6-7-tempo några kilometer innan jag återupptog min 4:30-flytlöpning. I det usla vädret var det absolut inte skamligt att hålla det tempot i 20 km, men känslan idag var att 60 km till i samma fart är helt uteslutet. Boråsbågen får spännas lägre.

Nå, efter knappt 23 km kom jag till Böle station, och eftersom jag var ganska trött och hade planerat 25km så bestämde jag mig för att ta pendeltåget två stationer för att inte springa längre än nödvändigt. Det skulle jag inte ha gjort. Medan jag väntade på tåget i nästan en kvart så stelnade axlar, rygg, lår till så vansinnigt i kylan att jag knappt kunde få igång dem igen när jag var framme i Åggelby. Två och en halv kilometers ren plåga hem. Sedan bastu (ensam, men jag fick tillfälle att läsa Bröderna Lejonhjärta, så det var inte så farligt) och nu mat. Jag är ett köksgeni, synd att jag inte visar upp det oftare. 

Veckorapport kommer i ett separat tjugosjätte inlägg, så dagen ser lite matigare ut.

tisdag 14 oktober 2014

Gryningsljus och Wannas versus Halla-Aho.

Bland de bästa sätten att starta morgonen: Klockan ringer kvart över sex. (ja, just den biten är kanske inte det allra bästa.) Jag ligger kvar i sängen och läser nyheterna på mobilen, och efter tjugo minuter stiger jag upp, drar på mig löparkläderna som jag lade fram redan igår kväll. Kontaktlinser och klocka skiter jag i, idén är att komma igång direkt, utan en massa krångel (och mitt styrka är bara -1,5).

Det är fortfarande nästan kolsvart ute, och de första hundra meterna är benen stumma som Harpo Marx, men det tar sig efter hand. Jag svänger in i Månsasparken, runt gravlunden och över gångbron in i Britas. Där ser jag för första gången den här dagen en annan levande själ, en cocker spaniel, och strax därefter en tant som hunden varit vänlig nog att ta med sig ut på promenad. Jag fortsätter runt elljusspåret, för även om det börjat gry så finns det ingen chans att se var man sätter fötterna om man springer på skogsstig. Det är dimma och ren, klar luft. Till och med när man efter ett tag springer med bara en trädridå mellan elljusspåret och Ring-ettan så känns luften frisk, och jag tror nog att man hör fåglar också, eller också är det bara som jag fantiserar. Där på Ring-ettan ser man den västergående filen snigla sig fram, och man drabbas av en ödmjukhet inför att ha ett arbete och en familjesituation som gör sju-halvåtta till en tid för morgonjogg, och inte för arbetspendling.

Det har ljusnat något, och när banan vänder söderut så ser man en spricka i molnen bakom dimman där ett oranget morgonljus tittar fram. Benen har också vaknat, och i den svaga utförslöpan kommer man upp i vad som känns som normalt distanstempo, fyra å tretti kanske, inte för att det spelar någon roll. Man svänger tillbaka in i Månsasparken och ut på gatan, där gatubelysningen just har släckts, och några grannar står och röker, hämtar tidningen, tar ut bilen ur garaget, kör till jobbet. Månsas har vaknat.

Några andra, enstaka människor har man mött i skogen, en joggare, några stavgångare, några hundägare, annars tyst. Och så då detta, att man bara går förbi varandra. Detta finska, på det allra sämsta sättet, att man inte tittar varandra i ögonen. Att man inte utbyter en nick, ett leende, ett godmorgon, en bekräftelse på att vi hör ihop, vi delar den här staden och den här morgonen. Denna tystnad och introvers (är det ett ord?) gjorde mig galen de första månaderna i Finland, nu för tiden gör den mig bara irriterad. Och det leder oss in på den andra halvan av det här inläggets titel:

- - - - - - - - -

Bakgrund för svenska läsare: Sannfinländarna är, mer eller mindre, den finska motsvarigheten till Sverigedemokraterna, fast ändå inte. De är mindre ideologiska och mer populistiska, och verkar ha som främsta politiska mål att allt ska vara som det var på femtiotalet (minus det svenska språkets ställning). I Sannfinländarna finns det en profil som heter Jussi Halla-Aho. I ett parti av byfånar utmärker han sig som intellektuell  (genom att vara docent i slaviska språk), och i ett parti av smygrasister utmärker han sig som tokrasist (genom att påstå att ficktjuveri är ett "genetiskt särdrag hos somalier" och att "negrer söder om Sahara kan bara leva i något som liknar västlig civilisation om lag och ordning upprätthålls av ett vitt våldsmonopol"). Han är, på alla sätt, en vidrig människa.

En gång, berättar han själv i sin blogg, var han ute och körde när bilradion bjöd på ett pratprogram där min förre tränare Simo Wannas var gäst. Radioprogrammet handlade om löpartrenden och motionslöparkultur, och Simo sage precis det jag sade för två stycken sedan, att det vore trevligt om löpare i Finland hälsade på varandra oftare, som man brukar göra utomlands. Detta såg sig Halla-Aho föranledd att kommentera på facebook sålunda:
"Yle Puheessa nainen ja homolta kuulostava mies keskustelevat juuri juoksemisesta. Suomessa, toisin kuin ulkomailla, juoksijat eivät moikkaa toisiaan. Suomalaisten pitäisi opetella tämä, koska se toisi juoksuharrastukseen 'yhteistä uutta henkisyyttä'."
Fritt översatt:
"På Yle Radio diskuterar en kvinna och en man som låter som en bög löpning. I Finland, till skillnad från utomlands, hälsar inte löpare på varandra. Finländare borde lära sig det, ty det skulle ge motionslöpningen en 'ny gemensam andlighet'."
Han säger det inte rakt ut, men nog får man intrycket av att han tycker att det är lite fjolligt att säga hej till sina medmänniskor? "Lite".

Nå, den där mannen som lät som en bög var alltså Simo, och han replikerade lakoniskt: "Monitaitoinen tyyppi tää Halla-Aho" - "Mångbegåvad typ den här Halla-Aho". Därmed hade alltså kombatanterna valt sina vapen, taskspark respektive ironi. Med två så olika vapen är det svårt för domarna att göra en rättvis bedömning, man jag tänker i alla fall säga att första ronden slutade 1-1, båda behärskade sina vapen på ett tillfredsställande sätt, men ingen slog knockout. Domarna får avgöra matchen genom en analys av herrarnas meriter.

Den ene har representerat Finland i de olympiska spelen, i en gren som kräver oerhört mycket av de ärkefinska egenskaperna hårdhet, ödmjukhet och uthållighet. Den andre har representerat Finland i Europaparlamentet, för att hans kompisar i partiet tyckte att han nog skulle göra mindre skada där än i Helsingfors. Jag säger att Simo vinner på teknisk knockout.

- - - - - - - - -

Så jag tänker fortsätta titta mina medmorgonjoggare i ansiktet och grymta ett kort "huomenta" - "godmorgon". Try it you'll like it.

söndag 12 oktober 2014

6 Oktober - 12 Oktober

Må: Vila.

Ti: Distans, 11km.

On fm: Distans, 10km.
On em: Långa backar, 16km (3km tempo).

To: Distans, 7km.

Fr: Vila.

Lö: Distans, 25km.

Sö: Distans, 35km.


Totalt: 104km (3km tempo).


Längsta passet sedan Frankfurt Marathon, största veckovolymen på ett år, första back-to-back-långpasset på länge länge, och testbackarna på 1:52-1:58. Klar, ren höstluft. Ja.

Gräsänkling

Så for Camppu till Australien för jobb och vandring och jag blev kvar i Hösthelsingfors, gräsänkling för fem veckor. Hon lämnar bakom sig en kombination av tristess och oceaner av fritid, som man kan fylla med att skriva klart artiklar, gå på café och träna. Eftersom jag samtidigt ska bygga upp uthålligheten för ett sextimmarslopp, så blir den extra träningen i första hand i form av distans och långpass. För första gången i livet ska jag köra back-to-back långpass, det vill säga långpass både lördag eftermiddag och söndag förmiddag, förhoppningsvis fyra helger i rad. Idén är väl att man ska hinna bygga upp energinivåer och rudimentärt vila ut mellan passen, men att kapillärerna fortfarande ska vara i chocktillstånd när man kör andra passet. Fråga mig inte hur det går till, ni har säkert nån kompis kompis som har legat med någon som en gång har lånat ut sin cykel till en läkarstudent som kan ge en mycket bättre förklaring än jag.

Hur som helst: igår blev det drygt 25 kilometer på blandat underlag, just över två timmar. Bortsett från lite magkrångel var det helt skönt. Idag är min planerade rutt enligt bifogad karta. 

35 kilometer. Och nu är klockan nästan tolv, och jag har fortfarande inte druckit andrakaffe, så det där med "söndag förmiddag" var väl kanske att överdriva lite. Men det finns ingen här som kan döma mig.

söndag 5 oktober 2014

29 September - 5 Oktober

Må: Vila.

Ti fm: Distans, 11km.
Ti em: Distans, 8km.

On fm: Distans, 7km.
On em: Tröskelintervaller, 17km (9km tempo).

To: Vila.

Fr: Distans, 11km.

Lö: Distans, 9km.

Sö: Distans, 15km.


Totalt: 78km (9km tempo).

Långa mål på kort sikt

Två ord som superveteranen Göran Sander (sub 2:30 för första gången som 42-åring om jag minns rätt) har lärt mig är nycklar till framgång: Långsiktighet. Variation.

I år tänker jag för första gången praktisera det hårt. Med målet att bli så bra som möjligt på lång sikt, ska jag ta en sak i taget, anpassat efter säsong, och försöka bemästra den. I denna anda kommer juli-september att fokuseras mot antingen terräng eller marathon (beroende på om jag får en plats till Berlin eller inte), april-juni mot 10'000 och halvmarathon, december-mars mot banlöpning, och resten av hösten mot uthållighet på långa distanser. Det betyder i nuläget inga jättelika volymer, men däremot långa morgonjoggar och back-to-back långpass på helgerna, och bara ett snabbt pass i veckan. För att motivera mig själv att träna sådant som jag vet att jag borde träna, så har jag anmält mig till Borås 6-timmars den 8 november.

Sextimmars har jag sprungit förut, i Skövde 2011 och 2012. Det är en överraskande kul tävlingsform - monoton, slitsam, mentalt krävande, men också gemytlig. Man springer runt runt runt på en bana som är drygt en kilometer lång, man får saft och bullar närhelst man vill, och man springer hela tiden i snacketempo. Det är också en tävling som jag inte lägger någon som helst prestige i. Mitt personbästa är 796xx meter, och någon gång skulle det vara kul att komma över 8 mil, men jag tror inte att det händer i höst. Å andra sidan har jag ingen aning alls: allt över sju mil är godkänt, och hur mycket över är bara ett mått på hur mycket jobb jag måste lägga ner de kommande åren innan jag klarar 4:15 / 16:00 / 33:00 / 1:12 / 2:35 / 80km. För det är dit jag kan, jag vill, och jag ska.

Jag kan, jag vill, och jag ska.

Men det får ta den tid det tar.

måndag 29 september 2014

Ska man inte va gla / på sin födelseda / när ska man då vara gla

Trumpeter och ballonger, jag har blivit trettio. Jag har fått sachertårta och grillat kött och portvin och Bröderna Lejonhjärta på finska och gud vet allt, och jag har inte ens upplevt någon åldersnoja sedan tjugofemårskrisen härom sistens.

Jag startade upp projekt Sextimmars (jag ska berätta mer om det strax) med att springa en tävling i långpassintensitet, med alla ultraattribut: gångpaus vid vätskekontrollerna, mjuka skor, ännu flackare steg än vanligt. Pääkaupunkijuoksu halvmarathon blev det, och när jag efter 18km insåg att jag hade chans att gå under 1:30 så vred jag upp intensiteten ett snäpp. Det blev 1:29:13 till slut, och jag har självklart inga ambitioner att springa 84km på sex timmar, så lite onödigt fort gick det allt. Men känslan var den rätta, innan jag drog upp farten så kändes det som att jag kunde fortsätta flera timmar till.

Man kan undra varför man ska betala pengar och dra på sig en nummerlapp för att jogga igenom ett långpass, men det är ändå nåt särskilt med att ha sällskap av andra löpare runt banan och att få lite av den nerv som finns på tävling. Jag tror att detta var en riktigt bra förberedelse och ett kvitto på att min förmåga att springa långt avslappnat inte har försämrats så mycket som min farttålighet och styrka. Den åttonde november i Borås ska vi ha skoj.

22 September - 28 September

Må: Långa backar, 13km (3km tempo).

Ti: Distans, 11km.

On fm: Distans, 11km.
On em: Fartlek, 19km (4km tempo).

To: Ashtanga yoga.

Fr: Tröskelintervaller, 18km (12km tempo).

Lö: Vila.

Sö: Långpass / Pääkaupunkijuoksu, 28km (3km tempo).


Totalt: 100km (22km tempo) + 1 alt.


Inte ens trött är jag. Det var nästan ett år sedan, tredje sista veckan innan Frankfurt 2013, som jag senast sprang 100 kilometer på en vecka. Nu är jag äntligen i en form där kroppen tål volym så pass bra igen. Sedan återstår förstås att bygga upp snabbhet, att gå ner i vikt, och att se till att psyket också tål de höga volymerna. Men jag har tid på mig.

tisdag 23 september 2014

Bakslag

Jag berättade bestämt inte att jag för tre veckor sedan sprang mina testbackar i Britas igen, men I totally did. Det såg lovande ut, det såg ut som om jag var på rätt väg. 1:51-1:56 är tider som jag kunde ha en riktigt dålig dag förra våren, det är tider som är kompatibla med en löpare på den nivån jag vill vara.

Sedan kom helger i Gbg och Lisabon, dekadens men trots allt inte allt för dåliga volymer. Igår var luften frisk och klar, löven föll och allt doftade höst, nästan perfekt löparväder om än några grader för kallt för kortbyxor. Benen var tunga på uppvärmningen, men det gav jag katten i, för kroppen och lungorna kändes så lätta. Balansen och benstyrkan var bedrövlig på löpskolningen, men jag skrev in det på ingen-löpskolning-på-några-veckor-kontot. Med hjälp av lite självbedrägeri startade jag alltså uppförsbackarna i det höstliga elljuset med gott självförtroende. Det självförtroendet kollapsade som ett jengatorn efter tvåhundra meter i första backen. 1:59-2:02 blev resultaten, och jag är alltså tillbaka där jag var när bloggen startade, och ännu lite sämre.

Lustigt nog kändes kroppen ändå helt bra, så någonting positivt har nog i alla fall hänt den här tiden. Kokemus kokemus.

måndag 22 september 2014

15 September - 21 September

Må: Backdistans, 12km

Ti: Vila

On: Backdistans, 18km

To: Backdistans, 18km

Fr: Backdistans, 7km

Lö: Distans, 14km

Sö: Vila

Totalt: 69km


Genomgående tema för veckan: mat, vin, stillasittande, och på det hela taget normalt konferensliv. Den lilla löpning jag har gjort har varit utan någon vidare intensitet, men en hel del höjdmeter har jag i alla fall fått in. Som en följd av dekadens visar vågen åter över åttio. Skärpning.

fredag 19 september 2014

Hela vägen upp

När jag var liten, semestrade vi ofta med en familj som var ännu hurtigare till karaktären än mina föräldrar. När det blivit allt för mycket tal om att "förtjäna" vin-i-mjukisbyxor efter en dag på fjället, en god middag efter en lång promenad eller en skön utförslöpa efter en brant klättring i skidspåren, så brukade mamma sucka och muttra något om "typiskt lutheranskt". (inom parentes så föredrar jag ändå klichén att "förtjäna" godsaker framför att "unna sig" dem, men så är jag väl också född och döpt sekulariserad lutheran.

Nå, det pass jag körde igår och idag får i analogi kallas för katolskt. Inte bara var underlaget -sand grus och kullerstenar - typiskt sydeuropeiskt, utan även detta att först rulla på nedåt och sedan, när man redan mörat ut musklerna lite, börja klättra. Så blir det iofs helt naturligt när man bor (för en veckas konferens) på toppen av ett berg, men man kan ju göra det mer eller mindre extremt. Se bilder:

Här bor vi. 

Där nere ligger havet. Jaha. 

Där är det igen, fast på närmare håll. Nio kilometer och trehundra höjdmeter senare. 

Ibland låg det en portugisisk hund i vägen och såg portugisisk ut i de portugiska gränderna i gamla stan i Setubal. Den här raringen låg i exakt samma ställning på samma fläck utanför samma café idag och igår. Spännande liv. 

Havet. 

Slut på det roliga. Upp igen. Hela vägen, bit i bit i. 

Fyrtiotre minuter ner, fyrtionio minuter upp, inklusive fotopauser. Avgaser, damm, solsken, mjölksyra, kullersten, hejarop från portugiser i bilar och barer. All inclusive. 


tisdag 16 september 2014

Och stora havet

"Jag såg stora havet idag
Jag förstod hur stort det var
Jag kan inte röra benen
Han sade bara 'följ med ner'"

Om Kategatt var stort och befriande salt jämfört med Finska viken, så är Atlanten ännu mycket större. I söndags sprang jag på sega långpassben och blandat underlag elva kilometer västerut längs kusten från centrala Lisabon, tills havet öppnade sig.Sedan drack jag vatten, knöt blusen runt huvudet som solskydd, och sprang i bares überkorp på ännu segare ben tillbaka, och sist en kilometer uppför på kullersten tillbaka till hotellet. Men vyerna var vackra.



måndag 15 september 2014

8 September - 14 September

Må: Korta backar, 11km (4km tempo).

Ti: Distans, 13km.

On: Korta intervaller, 15km (4km tempo).

To: Distans, 12km.

Fr: Snabbdistans, 15km (10km tempo).

Lö: Vila

Sö: Distans, 22km.


Totalt: 88km (18km tempo).

Det tar sig, sade pyromanen.


fredag 12 september 2014

Selfie

Jag har hyllat Running Finland förut, inte bara för att alla pratar svenska, utan också för att alla är så kiva. Varannan onsdag springer de distans i fucking 6:30-fart, då vill inte jag vara med, men de andra varannan-onsdagarna springer vi drag runt Tölöviken, och när det ska springas intervaller så gör jag det hellre med sällskap än utan, även om sällskapet inte bjuder nån sparring att tala om. Bifogar den obligatoriska setvila-selfien.


(För övrigt höll Ida-Mari rätt imponerande fart i onsdags, och låg jämte mig i 3:30-tempo åtminstone de första 50 metrarna av varje drag. Hon säger att hon ska springa halvmarathon under 1:50, men hon har kapacitet för så ohyggligt mycket bättre tider än det, om hon bara inser det själv. Hör du det?)

tisdag 9 september 2014

Välkommen till Göteborg

"Den brusande hamnen 
bjuder dig stora famnen
och det hjärta som är Göteborg"

I helgen sprang jag inte en meter, för jag var på besök i min gamla hemstad. Jag fick äntligen visa upp mina drömmars stad för Camppu, träffade brorsan, gick på ett bröllop (åh så vackra de var), drack öl med gamla kollegor, åkte till Brännö och badade i det riktiga, salta, blåsiga, karga havet för första gången den här sommaren. På Brännö lade vi en blomma på Lasse Dahlquists grav, och som sagt så sprang jag inte en meter.


För nog hade jag hunnit, och nog hade jag orkat, men just nu tror jag på att vara väldigt försiktig med den mentala biten, och så ofta som möjligt påminna sig om att det finns annat i livet än löpning. För att bli bra måste man träna väldigt hårt under väldigt lång tid, och för att orka med det får man inte bränna ut sig. När jag bodde i Gbg hade jag alltid en vilovecka under filmfestivalen - inte för att jag inte hade hunnit springa, och inte för att jag egentligen tycker att film är viktigare än löpning, utan bara för att påminna sig om att det finns annat i livet - och därmed påminna sig om att jag inte gör det här för att jag måste, utan för att jag vill.

Idag, till exempel, ville jag ge mig ut i ösregnet och logga ett ganska medelmåttigt 13 km distanspass. Det var inte särskilt kul, det gör nog ingen skillnad i sig själv, men det var frivilligt, och det är ändå det viktigaste.

måndag 8 september 2014

1 September - 7 September

Må: Vila

Ti: Långa backar, 13km (3km tempo)

On: Fartlek, 16km (5km tempo).

To Fm: Distans, 5km.
To Em: Snabbdistans, 17km (5km tempo).

Fr: Distans, 10km.

Lö: Vila.

Sö: Vila.

Totalt: 61km (13km tempo).


Jag har varit usel på att blogga på sistone märker jag. Snart kiommer en mer ingående beskrivning av förra veckan (trailer: Göteborg). Hur som helst, tre hårdare veckor kräver en vilovecka, och i den formen jag är i för tillfället så är 80+ att betrakta som en hård vecka. Det ska det bli ändring på.

måndag 1 september 2014

25 Augusti - 31 Augusti

Må: Löpteknik, 13km (1km tempo).

Ti: Flow yoga.

On: Långa intervaller, 13km (9km tempo).

To Fm: Distans, 21km.
To Em: Hot yoga.

Fr: Vila.

Lö: Snabbdistans, 10km (3km tempo).

Sö: Distans, 29km.


Totalt: 86km (13km tempo) + 2 alt.

Det gamla landet och det nya

Jag var på Olympiastadion i helgen, och tog inte med mig kameran. Lika bra det, så dålig som jag är på att fotografera. Jag gör så att jag stjäl bilder från olika källor istället: så här ser Olympiastadion ut.
Eller, nå, så såg den ut 1952. Jag har aldrig varit där inne förut, men åh så vacker den är! Tornet! Träbänkarna! Utsikten mot takåsarna i Tölö! Alltså, inte vacker-vacker, men just sådär femtiotalsvacker som Stadi gärna är.

Finnkampen har jag alltid sett på TV. Det är ett sjukt bra format för publikfriidrott - kompakt, intensivt, och där lagtävlingen gör att man alltid har någon att heja på. Det vill säga, fram tills i år har jag alltid vetat vilka jag ska heja på. I år, när jag för första gången såg finnkampen live, var jag inte längre lika säker. Det gamla landet mot det nya.

Det finns olika sorters atleter man älskar att se när det är finnkamp. Man älskar att se Antti Ruuskanen och Tero Pitkämäki, men framför allt för att man älskar att se hur mycket publiken älskar att se Antti Ruuskanen och Tero Pitkämäki. Det är ju en gammal spaning att statstelevisionen direktsänder kvalet till finska mästerskapen i spjutkastning, men det upphör aldrig att fascinera hur fascinerade finländare är av män som kastar pinnar så långt bort som möjligt.

Man älskar att se de vackra sporterna. Häcklöpning, slägga, spjut, höjdhopp och stavhopp är grenar med en aerodynamik, en elegans och en rent estetisk skönhet som är underbar.

Man älskar att se Aki Nummela och Nina Chydenius och deras likar. Nina släppte klungan på 10000m redan på första varvet, låg i ett hjälplöst vakuum och matade kilometer på kilometer, och tog sig in på säsongsbästa, och hämtade lojalt en poäng till Finland. Aki är mannen som ger ordet mjukhård ett ansikte. Han har inte ett gram av macho i sig, inget hö-hö-grabbande, men förra året sprang han de sista två och ett halvt varven av hinderloppet med brutet ben efter ett fall, för att hämta hem en poäng till Finland. I höstas pratade vi på Frankfurt Marathon. han var där som support och hade just börjat springa korta sträckor igen efter skadan, och hoppades kunna springa finnkampen 2014 igen, men visste inte om han skulle våga springa hinder någonsin mer. På försommaren  frågade jag honom igen, då hade han kommit över den värsta hinerångesten, och sade att om han bara kunde ta sig under nio minuter någon gång i karriären, så skulle han vara klar sedan. Igår sprang han in som femte man i hinderloppet, på nytt personbästa 8:58. Alla firade den finska dubbelsegern, men där bakom stod en tredje lagmedlem och sken i skuggan, och som jag unnar honom den glädjen.

Man älskar att se de stora stjärnorna. Inte alla, men de som det verkligen skiner om, de som inte tycker att finnkampen är under deras värdighet, de som älskar att tävla i lag, för sitt land, på sensäsongen. Carolina Klüft, Robert Kronberg, sagda Pitkämäki och Ruuskanen, Nooralotta Neziri och Mustafa Mohammed. Och så, mina två absoluta favoritlöpare just nu: Sandra Eriksson för Finland och Meraf Bahta från Sverige. För att förstå varför jag älskar Sandra Eriksson måste man läsa hennes blogg, för att förstå varför jag älskar Meraf Bahta måste man känna till hennes historia. Jag sprang en försäsongstävling mot Meraf för fyra-fem år sedan i Göteborg, vi var ganska jämna, hon hade ett underbart vackert och harmoniskt löpsteg, men allt annat i henne var disharmoni. Hon bodde hos sin tränare, under ständigt utvisningshot till ett land där hon skulle dö i krig eller i fångenskap. Idag skiner hon, hon har kommit hem, hon har till fucking slut fått sitt medborgarskap och hon draperar sig med en självklar stolthet i den svenska flaggan efter målgång. Sverige må vara ungefär som vilket annat land som helst, men det är just det landet som har gett henne en andra chans, en chans som för all del är en mänsklig rättighet, men likväl inte en självklarhet. Meraf är en löpare som altid har haft någonting att springa för.

Man älskar dramatiken, som på damernas 1500m igår. Sista grenen, Finland leder med fyra poäng. För att vinna landskampen måste Sverige komma 1-2-5 eller 1-3-4 eller bättre. In på sista varvet ligger de två bakre svenskorna stabilt som trea och femma, och i täten ligger sagda Eriksson och Bahta. Alltså, finsk seger eller oavgjort beroende på vem som vinner. Bahta har en liten ledning in på upploppet, men Sandras spurt är beryktad, publiken reser sig upp, det kan gå, men det gick inte. Meraf är för stark. Oavgjort tror vi alltså, utan att se att Sara Kuivisto har glidit igenom på sista varvet och tappat sin fjärdeplats till Lovisa Lindh, som räddar 1-3-4 och totalseger till Sverige.

Och man älskar när hemlandet vinner. Ett av hemländerna.


onsdag 27 augusti 2014

Löpteknik

Running Finland hade löpteknikträning med Björn Stenvik igår, på Drumsö idrottsplan, på en tartanbana med texturen av radergummi. Björn hävdade att jag sprang bakåtlutat, med överkroppsrotation och med passiva knän, och det hade jag ju kunnat räkna ut med röven och en krita, eftersom det är så mitt löpsteg sett ut sedan femtonårsåldern. Ändå, varje gång man hör det så bättrar man sig lite grann. Det gör så oerhört mycket att ha någon som påpekar och påminner om vad man kan förbättra, även om man egentligen vet det själv.

Dessutom är det alltid lika kul att hänga med på Running Finlands träningar. Det är kanske (nu ska jag uttrycka mig snällt, för jag vet ju att vissa medlemmar läser bloggen) inte alla som har kroppskoordinationen av Jane Fonda, eller Mo Farahs rapphet i steget, men det finns en vansinnigt skön stämning där, en vilja att lära sig, att förbättra sig, och att samtidigt ha kul. Dessutom är det så vidunderligt skönt att kunna lyssna, snacka, interagera, gnabbas, skoja och slänga käft på svenska. Så avspänt. Och en sak jag är helt säker på, är att om man vill bli bättre på något, så måste man kunna göra det avspänt.



Speaking of which, yoga. Med tanke på att jag uppenbarligen (läs den kursiverade texten i början på detta inlägg) behöver stärka upp magmuskulatur, höftböjare och skuldror, så kanske det inte var så dumt att öva lite krigarposer, stående hundar och huvudstående idag. Jag har haft ett väldigt splittrat förhållande till yogaskolor (jag är rädd för hippies på ungefär samma sätt som andra är rädda för spöken, proud to be an okie from Muskogee, och så vidare), och hade mycket hellre gått på yogaklasser på gym, om det inte vore för att jag har väldigt dåliga erfarenheter av Unisports yogaklasser. (Fysiken i Göteborg däremot kan jag verkligen rekommendera). Men jag har nog mognat lite i min inställning till yogaflum också. Dagens insikt är nämligen följande:



Om en lärare säger att man ska förankra era fötter så att deras energi rotar sig i jorden, och lyft era hjärtan med all sin energi upp mot himmelen, så kan man förstås skratta åt att det är ett gräsligt bildspråk, och tycka att de fysiska rörelserna som man ska göra har mycket litet att göra med den metafysik som bildspråket signalerar. Eller också kan man se det som en instruktion till en övning som använder ett bildspråk för att abstrahera vissa krångliga moment (vilka muskler som ska spännas, vilka kroppsdelar som leder rörelsen), och fullständigt ignorera metafysiken. Och då kan man kanske till och med ta med sig de kladdiga aforismerna när man ska gå ut och möta världen, utan att låtsas att de har något med rörlighets- och balansträning att göra. Kanske.

Ellerähjagvetente.

söndag 24 augusti 2014

18 Augusti - 24 Augusti

Må:  Hot rocket yoga

Ti:  Korta backar, 12km (4km tempo)

On:  Snabbdistans + korta backar, 16km (8km tempo)

To Fm: Distans, 11km
To Em: Distans, 7km

Fr: Vila

Lö: Snabbdistans, 14km (10km tempo)

Sö Fm: Distans, 26km
Sö Em: Yin Yoga

Total: 86km (22km tempo) + 2 alt.

Första målet, flera kilometer än kilogram, avklarat.

torsdag 21 augusti 2014

Grisar trivs i skyfall

Förra veckan beskrev jag tydligen 4x2000 + 4x200 på bana som ett grispass. Ha! Jag skrattar mig själv och min naivitet i ansiktet*: Ha! Ha!

Riktiga grispass springer man naturligtvis i backe, med många upprepningar, i grisigt väder, och med massa mjölksyra. Att det skulle bjudas på sådant i spader** på onsdagen, kunde jag ju inte veta när jag lade in tjugo korta backar på tisdagen.

Start vid Månsas urnlund, vid botten av gångbron över Britasvägen, precis där gruset blir till asfalt. Mål hundranittio meter längre upp i backen, där asfalten blir grus. En sträckning jag är riktigt nöjd med, som ger 90 meter svagt uppför (utan syra), 40 meter svagt nerför (där det gäller att hålla farten utan att slå sönder lårmusklerna) och 60 meter brant uppför (med syra så det bara stinker om det). Alla tjugo repetitionerna på 42-43 sekunder.



Efter fem repetitioner började det plötsligt regna.Det regnade och regnade. Efter två till kom åskan. Två backar senare föll regnet så att man inte såg slutet av backen om man inte hade vindrutetorkare på linserna. "Regn regn regn, var ska vi få hägn". Alls ingenstans, för EN HÖGSBOIT GER SIG ALDRIG. Alla intervaller ska genomföras enligt plan, sedan får man jogga hem, och klä av sig redan i trädgården för att inte de genomsura kläderna ska blöta ner golvet. Skorna får ställa sig i skamvrån, just jämte bastuaggregatet.

Och så onsdag då. Det regnar under uppvärmningen så hårt att Akis beryktat evighetslånga löpskolningsrutin kortas ner till tio minuter. Sedan tjugo minuters snabbdistans och SEDAN femton korta backar. Det fina med att ligga i klunga och springa korta intervaller är att det är mycket mer okej att variera farten. Vissa intervaller låg jag just i rygg på Mikko (åtminstone 30 sekunder av 40), andra lade jag mig mitt i klungan och tassade, de sista fem får jag konsekvent stryk av de snabbaste tjejerna. Tröjorna var så blöta att de satt som klister på kroppen, likaså överdragskläderna (och min telefon blev så blöt att den fick återhämta sig i en rispåse för andra gången på mindre än en månad). Faktum är att jag blev så nedkyld att jag fick ringa Camppu och be med ynklig röst om att bli upplockad med bil från Djurgårdens sportplan. Och efteråt fick ännu ett par skor ställa sig i skamvrån (och jag fick en stout i bastun). MEN JAG GAV MIG INTE! Och vi fick i alla fall se en fin regnbåge.



*förslagsvis genom att hålla upp en s.k. skrattspegel c:a 40 centimeter framför fejset.

**även i hjärter, ruter, klöver och sang.